Nu vet jag hur det är att sitta på parkett på Met och lyssna på en av sina nu levande sopranidoler i svår jetlag. Jag tvingade med mig P-Å. Självklart skulle vi lyssna på Anna Netrebko live på Metropolitan fast det var Donizettis småtråkiga Don Pasquale och fast vi just kommit fram till New York och inte hunnit fixa tidsomställningen i kroppen. Jag ångrar inte vårt beslut att köpa dyr biljett för att få sitta nära min stjärna på parkett. Superdirigenten James Levine, som i år firar 40 år som dirigent på Met, dirigerade föreställningen lite helgonlikt med sin burriga sky av gråa hår lysandes som en gloria.
Scenografin lät mig färdas till ett rum i nått palazzo i Rom nånstans på 1800-talet. Sångarna sjöng felfritt och vackert. La Netrebko var lysande. Skuttade runt på en takvåning med kastruller på huvet och slog kullerbyttor i schäslongen utan att någonsin svaja i rösten. Min stjärna har klart koll på diafragmamuskulturen!! Mörk smidig röst med kryddigt ryska burkvokaler.
Både röst och skådespelarmässigt imponerade bas-barytonen John Del Carlo i rollen som snåle Don Pasquale. Handlingen är egentligen löjlig. Musiken ganska tråkig. Men när artister av den här kalibern sjunger så fantastiskt håller jag mig gärna vaken.(P-Å däremot påstod att han kollade in trådstrukturen i sina byxor när han i själva verket satt o småsnarkade med krökt rygg.) Andra namn: En ung grabb vid namn Maurisz Kwiecien sjöng Dr Malatesta med krämigaste barytonrösten, Tenoren Matthew Polenzani sjöng Ernesto med de ljuvaste legatobågar.
Anrika Metropolitan, eller Met som man säger i branschen, ligger vid Lincoln Center mellan New York City Opera och Julliard School. För mig ett slags mecka. Ville lägga mig på knä och tillbe något, nånting alldeles ödmjukt och tacksamt. Istället köpte jag mig en nyckelring i operashoppen.
Jag såg ytterligare 6 föreställningar i NY denna överdådiga inspirationsvecka. En Bernsteinopera på NYCityopera -A Quiet Place. (Ni vet- han som skrev musiken till musikalen West Side Story) Mindre påkostat än på Met men förträffligt framfört. Dessutom 4 musikaler och en talteater: Time stands still på Broadway med idel kända namn. Nu är jag är hemma igen bland de låga landshövdingahusen och tystnaden. Knockad, förkyld men med ett stort varmt inre leende.
Vi tar väl en låt med finfina Anna. Men nått roligare än ur Don Pasquale. Det får bli när hon sjunger den berömda blomsterduetten ur Lakmé av Léo Delibes med mezzon Elīna Garanča. Anna är den mörka ladyn i vit klänning
