Hej Jussi.

Ibland kan jag uppleva att Opera bara känns tillgängligt för den tillräckligt insatte. Men på 50 och 60 talet gick man ur huse för att lyssna på Jussi Björling på Gröna Lund. Man spelade Jussi på radion som vi nu spelar Lady Gaga.

Jussi var världsberömd med sin nordiskt klara tenorstämma fylld av svenskt vemod och äkta mellankoli. Han räknas än idag som den främste tenoren. Om Elvis is the King of Rock’n roll är Jussi Tenorkung Pyramidal.

Jussi och Elvis. Top of the Tops.

Här får ni min favorit tenoraria med Jussi. Den inspelning jag valt från spotify är den som knastrar minst och verkar ha fångat upp det mesta av Jussis klang. Det finns fler inspelningar med orkestern där det låter som om nån i orkestern står och steker ägg framför dirigentpulten. (överfört från gamla stenkakor alltså)Det har sin charm!! Men Jussis klang känns avhuggen.

Arian klingar i denna liveinspelning en halv ton ner. Varför vet jag ej. Kanske det är en bättre tonart för pianisten. (Vad säger du sköna PianoKarin från GbgOperan??)

Jussi Björling – Turandot, Act 3: Nessun Dorma

Dela lite opera med någon:
  • Facebook
  • Twitter
  • Posterous
  • Tumblr
  • del.icio.us
  • Google Buzz
  • RSS
  • email
This entry was posted in Hej Opera and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Hej Jussi.

  1. Karin says:

    Mycket bra fråga mli!

    Ett är säkert. Tonartsbytet är inte för pianistens skull. Att gå från G-dur till Gess-dur gör ingen pianist frivilligt. Alldeles för många svarta knappar att trycka på.
    Nej, jag tror snarare att Jussi tyckte det var lite bekvämare. Spotify-länken går ju till en konsert där han före Nessun dorma klämt ur sig inte mindre än arton andra små låtar. Man får förstå att grabben hunnit bli lite trött.

    Jag kastar en fråga tillbaka till operasångerskeexperten. Finns det någon sång-teknisk anledning till att Jussi sjunger så konstiga u-ljud? Hade han varit från något annat land hade saken varit solklar – u är svårt för ytlänningar – men som svensk kommer han undan med sitt märkliga läte. Lyssna till exempel på nr 12 – I drömmen du är mig nära – från samma konsert. ”Jag sluuuuter dig … uuuuti min famn.”

  2. MLI says:

    ja hehe det var som jag misstänkte. Tenoren ville ha det bekvämt. Pianisten fick slita hår.
    Tack för svaret GbgOp-Karin!!! med det absoluta gehöret kan jag tillägga för er som icke har glädjen att känna henne personligen på det vis som ju jag gör… 🙂
    (måste snart komma på ett operanamn till dig. Donna Carina??)

    Just det! Jussis berömda UUUUUUn. Åt detta har man ju fnissat en del.
    Men… helt ärligt så hör jag det inte längre. Jag har köpt det, precis som jag köpt La Callas potatis i munnen.

    Det kan kanske vara så att Herr Jussi fann en extra avspänd tungrot/struphuvud i sina personliga ‘U’n.
    Eller att hans sångpedagog envisats med att det skulle va så??
    Om man hör gamla 30-40-50tals-inspelningar från film och radio hade ju folk annorlunda vokalfärg jämfört med nu. AAaaana var mycket ljusare. Tänk Tutta Rolf! Kanske var det av inspelningstekniska anledningar detta med ljusa AAnnn i talet.
    ??!
    (HAR VI NÅN INSPELNINGSTEKNISK PERSON BLAND LÄSARNA? ELLER EXPERT I HISTORISK LOGOPEDI??)

    Absolut är det så att vissa vokalfärger känns mer bekväma än andra. (Men det är då sångpedagogen/instuderarna bråkar med en så att man måste lägga fram vokalerna en smula.)
    På sånglektionen och i övningsrummet läggs mycket tid på att hitta en avspänd vokal som både ska va klar, fyllig och nå ut i det stora rummet. Alla sångare har sina hemspråk och dialekter att rensa bort. Man mejslar fram det perfekta AAet UUet IIIet i italienskan, tyskan, engelskan, franskan och svenskan med hjälp av tungan, mjuka gommen och läpparna. Inre artikulation. Gör man för mycket i ansiktet kan halsmusklerna bli spända. Det är ett tufft muskulärt arbete som kräver stor koncentration innan man hittar den perfekt avspända tonen som sakta nöts in i muskelminnet. Ju mer avspänt man övar och har öron utifrån som kan bekräfta att ens vokalfäger kan köpas, desto lättare går det nästa gång man studerar in ett nytt stycke. Man blir skolad. (Detta vet ju du Karin, jag talar bara till ”de ovana”)
    Till sist är det en baggis. Man skiter ur sig en opera på en höft. (även kontakt med bäckenbotten är av största vikt!! Men Pelvis, som man också kan kalla den, påverkar inte vokalerna nämnvärt!)

    Sopraner avrundar uppåt, på höjdtonera, så man inte hör texten kan det sägas. Och jag förstår sopranerna. Man behöver inte höra texten. blir mitt försvar. Man behöver höra UNDERtexten.

    Man kan också säga att detta med vokaler är en smaksak. Man ändrar smak med tiden.
    Jussis ‘Uu’n lät i början för mig mer som en filttoffel men smakar nu som den ljuvaste Crème brûlé.
    Vad smakar Callas?? Nån??

  3. Karin says:

    Var är alla experter i historisk logopedi när man behöver dem?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *